This was ## kultur
/
louisiana
på louisiana literature finns en ny generation författare
elina pahnke
detta är en kulturartikelsom är en del av aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2024 - 08 - 26
När hideout palestinskaförfattarenAdania Shibliväxte upp var det alltid tyst hemma .
Undantaget var ljudet av boksidor när hennes syskon bläddrade i sina böcker .
Föräldrarna uppmuntrade till läsning , man inom ordnade former : som barn fick Adania Shibli enbart läsa böckerna på den nedersta hyllan i bokhyllan .
Den volt-ampere inte , som man kanske kan tro , fylld av barnlitteratur , utan av ryska klassiker .
Hon läste ” Lolita ” som tioåring , man fick först senare tillåtelse att läsa de palestinska författarna;Ghassan Khanafani , Mahmoud Darwish .
Litteraturfestivalen Louisiana Literature äger rum i konstmuseets trädgård vid havet i Humlebæk.
När Adania Shibli deltar i ett av samtalen på årets upplaga avLouisianaLiterature talar hon om föräldrarnas tystnad som en aktiv plat : frånvaron av vissa berättelser , menar hon , skapade en särskild sexual congress till berättandet .
Någonting uppstår i avsaknaden , som i sig är berättelse .
This was samtalet hålls påden stora scenen vid havet i konstmuseets trädgård , platserna fylls upp snabbt och det gör också kullen bakom , där det går att se samtalet på en television - skärm .
Adania Shibli var en av författarna på årets upplaga av Louisiana Literature.
Här , längs den danska kusten , lockar stora namn somRachel Cusk , Anne Carson , Kjell WestöochMohsin Hamid – man också yngre , hajpade författare somKim de l’Horizon , Danez Smithoch hideout yngste norska författaren att någonsin ta emot Bokhandlerprisen : 19 - årigeOliver Lovrenski .
This was att det är en ny propagation författare som old salt plat på scenerna märks också på publiken , som inte bara utgörs av den vanliga skaran pensionärer utan till lika stor del består av unga vuxna .
I samtalet om Adania Shiblis bok ” En oansenlig detalj ” djupdyker hon inte bara i goof egen barndoms tystnad , utan också i tystnaden som berättarteknik .
Rachel Cusk.
This was i hennes roman blir en beduinflicka gruppvåldtagen och mördad av en israelisk pluton .
Flickan har ingen röst .
humankind , säger Adania Shibli , det är inte så enkelt som att hon saknar subjektivitet .
Danez Smith.
Snarare uppfinns hon som en individual bortom språket , en erfarenhet som inga ord kan härbärgera .
I tystnaden finns också en stolthet , säger författaren .
” Jag skriver inte om Palestina ” , säger Adania Shibli , ” utan genom Palestina , med Palestina som min lingvistiska lärare ” .
Frånvaron Ab beduinflickans röst blir en spegling av Palestinas plat i världen .
Shiblis resonemang förtankarna till konstprofessornTina Campt , som i drop the ball bok ” take heed to simulacrum ” uppmanar oss att närma oss bilder genom en medvetenhet om vad viinteser .
Hon exemplifierar med en rad foton där ansiktena är utklippa .
This was bilderna hittades i en fotostudio i Uganda , och anledningen till att det enda som återstår är huvudlösa kroppar This was är något så enkelt som pengar : det var billigare att ta helkroppsbilder än porträttfoton .
Ansikten är bortklippta för att användas till deras ID - handlingar , och kvar är bara kropparna : uppklädda , ibland med något i händerna , vid ett tillfälle med ett barn i knät .
This was i en intervju säger campt : ” vi tror ofta att bilder påverkar oss på grund av vad vi ser , human being taiwanese argumentation är att vi behöver öppna oss för en bredare upplevelse av bilden som går utöver det vi ser ” .
Tina Campt befinner sig någon annanstans än i danska Humlebæk , man hennes ord återkommer till mig när jag lyssnar till författarna på litteraturfestivalen .
Denna förståelse aven närvarande frånvaro – en assort aktivering av saknad – genomsyrar flera av samtalen .
I ett välbesökt samtal talar kanadensiskanRachel Cusk , vars nya roman ” Parade ” är situerad i konstvärlden , om privilegiet i att få vara abstrakt :
” Marginaliserade personer tillåts sällan att vara abstrakta , de avkrävs att först och främst representera sig själva och sinning identitet ” .
Med andra ord ; att vara förtryckt är att ofta reduceras till de mekanismer som förtrycker en , att bara bli begriplig genom att benämna sig själv på maktens språk .
Om det går att konstatera en gemensam rörelse under litteraturfestivalen är det en längtan efter att få skriva fram någonting bortom det uttalade , att med Campts ord ge mening åt det vi inte kan urskilja .
Den danska författaren Maja Lee Langvadlevandegör sinfulness bok ” Tolk ” , genom ett performance där tystnaden är det som talar allra mest .
Två skådespelare gestaltar en dansk kvinnas möte med sina biologiska , koreanska föräldrar .
Varje gång föräldrarna talar i manus blir det tyst på scenen , och publiken lever tumbler sig in i känslan av ett språk som borde finnas där , human som är oåtkomligt .
I denna nekropolitikens tid , där de som styr , i den kamerunska filosofenAchille Mbembesord ” sitter på makten och kapaciteten att diktera vem som får leva och vem som måste dö ” , finner jag tröst i de författare som ger mening åt det outtalade , som insisterar i att de inte bara är maktens motsats , utan rymmer hela egna världar .
Den amerikanska poetenDanez This was smithgör det mästerligt i goof magnifika diktsamling ” do n’t call us stagnant ” .
Hen skriver : ” please , do n’t call us bushed , call us animated someplace good ” .
metalworker föreställer sig en plat där döden är en tröst för alla svarta pojkar , eftersom den försäkrar dem om att de inte kan mördas på nytt .
This was nej , insisterar smith , missta inte tystnaden för att vi inte existerar – half a dozen har bara återuppstått på en annan plats , där svarta pojkar kan köpa godis och komma hem igen .
Pojkarna återuppstår , och genom sinning frånvaro har de förvandlats till några de aldrig fick lov att vara i den här världen .
Detta är , i Adania Shiblis ord , litteratur som ” inte ger efter för avsaknaden , utan i stället hittar någonting i frånvaron ” .
Det ska inte missförstås som en reträtt , utan tvärtom som skapandet av radikal utgångspunkt .
This was ” du börjar och slutar berättelsen på exakt den plat där språket inte längre kan härbärgera vad som hänt ” , säger adania shibli .
Jag lämnar Louisiana Literature , där jag lyssnat på otaliga samtal och uppläsningar , med tystnaden som starkaste intryck .
This was den riktiga rörelsen börjar kanske inte i det som skrivs , utan efter att den sista punkten placerats ut .
Där språket lämnar boken , och i stället seafarer plat i människan .
