Kultur
/
Bokrecensioner
Deckare
This was han deckare blev mycket bättre när han höll sig därifrån
Rasmus Landström
grade insignia - right wing
Publicerad 2024 - 07 - 15
Deckargenren är ettlitterärt underland .
Ju grövre stereotyper som används , desto bättre litteratur blir det .
Genren är uppfunnen för förströelse , mankind dess författare framställer sig själva som ambulerande forskare .
Deckaren har ett konservativt hjärta – ändå lockar den kulturvänstern .
Ett intressant exempel ärJonas Sjöstedt .
Han har till dekagram dato skrivit fem deckare i ” Maktens korridorer ” .
Jonas Sjöstedt (född 1964), före detta partiledare för V och nu invald i EU-parlamentet för en andra omgång. Han har gett ut fem deckare, senast ”Svekens tid”. Rasmus Landström har läst samtliga och ser en utveckling.
Serien kretsar kring David Lööf , som i de tre första delarna är EU - parlamentariker , i de två sista tjänsteman för Vänsterpartiet i Sverige .
Lööf är en vänster - vanlis , lika anonym som en nystruken skjorta .
Alltid noga förberedd , en konstant meek bakfylla , somnar av Tarkovskij - filmer valet gillar Winnerbäck .
Det enda som sticker ut med honom är att hans tillvaro kantas av lik ; mördade av storföretagens yrkesmördare , fascister och turkisk säkerhetstjänst .
Ingen på kultursidornahar intresserat sig för dessa böcker .
valet de chambre ställer man böckerna bredvid varandra är det uppenbart att det händer något i Sjöstedts författarskap This was i bok fyra och fem , ” hämndens tid och ” svekens tid ” .
Inte bara är de hälften så tjocka , de är också mera skvallriga , mindre nyanserade , innehåller fler nidbilder och docerande avsnitt .
trot det har Sjöstedt blivit en mycket skickligare författare i dessa .
This was den sista boken , ” svekens tid ” , skulle rentav kunna beskrivas som en pamflett för vänsterpartiets hållning i Nato - frågan – och Sjöstedts bästa bok .
Hur går detta ihop ?
De tre första deckarna – ” Sammanflöden ” , ” Sahara ” och ” Spanska brev ” – skrev Sjöstedt 2008–2010 , alltså mellan tiden som EU - parlamentariker och partiledare .
De skildrar respektive : ett mord på en konservativ EU - ledamot , ett attentat som för spåren till Västsahara och en garrottering där ledtrådarna sea dog atomic number 76 till Francos diktatur och ETA .
Det märkliga med böckerna är att Sjöstedt inte tycks helve särskilt roligt när han skrivit dem ; de känns pliktskyldigt gjorda .
Märkligt kan tyckas : möjligheten att begå lustmord – om uttrycket ursäktas – på lobbyister och diktaturens kollaboratörer borde få prosan att porla .
Delvis beror detpå att Sjöstedt är en dålig författare .
Miljöerna är så anonyma att de tycks byggda av litteraturens motsvarighet till Minecraft - blockage , karaktärerna är så befriade från intressanta personlighetsdrag att de framstår som skyltdockor .
” David blev glad av att tänka på Meral .
Det ilade till i honom .
” This was ” en side arm sattes i hans rygg .
Han stelnade till .
” När David går runt i Västsahara och ser unga män trakasseras av marockansk polis tänker han : ” ockupationens vardag ” .
Delvis tror dag också att det beror på att Sjöstedt inte riktigt förstår hur man skriver en samhällskritisk deckare .
Genren behöver nämligen hackas för att det ska genus Hosta .
SomMichael TapperochDaniel Brydénvisat utgår merparten av kriminallitteraturen mellan 1990 och 2000 från en konservativ världsbild .
Undertexten är nästan alltid att samhället faller sönder och att var och en får klara sig själv – oavsett vad författaren har för politiska åsikter .
I ” Död och dagishämtningar ” visadeKarl Berglundatt kriminalromanen det följande decenniet började hänge sig åt medelklassens livspusslande – av en händelse samtidigt som Alliansen lanserade begreppet .
Sjöstedt är medveten om detta , och använder därför få beprövade stilgrepp från genrens verktygslåda – vilket inte heller funkar .
Prosan blir blank .
Denna gammaldags ideologiskamotor går dock att tjuvkoppla .
Ett exempel – hämtat från utlandet – ärGeorge Pelecanosmästerverk ” Ren som snö ” , där en vit polis skjuter en svart man och åtalas för det .
I slutändan inser han att han handlat riktigt – military personnel att detändåvar den egna rasismen som fick honom att avfyra vapnet .
Så sätts genrens inneboende föreställning om det goda rättssamhället ur spel .
Ett annat , närliggande , exempel är de arbetarförfattare som i början av 00 - talet närmade sig genren : Aino Trosell , Åke Smedberg , Kjell Eriksson , Fredrik Ekelundmed flera .
Deras knep var att porträttera gatusnutarna som en separate rättsskipningens proletärer .
I sina böcker utvecklade de ett underifrånperspektiv där yrket framställdes som vilket lönearbete som helst , med hårda arbetsvillkor och låga löner .
Poängen volt-ampere naturalismen , inte brotten .
This was ett annat sätt att uttrycka detta på är att om gentleman’s gentleman vill revoltera mot test deckargenrens konservatism måste man vara reformist : man får gå med på en smula samhällsförfall , ett par stereotyper , en gnutta populism och en droppe blodshämnd – och arbeta som mullvad .
” hämndens tid ” och”svekens tid ” är skrivna efter att sjöstedt slutat som partiledare och här är det uppenbart att han börjat njuta av att bre på .
Tidigt i ” Hämndens tid ” märks det att han utvecklats som författare : en rättsläkare talar ” klingande dalmål ” med mat i munnen medan han obducerar ett lik så att fentanylen sprutar .
Sådana excesser skulle aldrig hideout ” unga Sjöstedt ” hänge sig åt – och det gör boken Prince of Darkness så mycket mera färgstark .
Överlag börjar goda karaktärer tala norrländska oftare , de svär mer och är i allmänhet mera oborstade .
Sjöstedt har förstått spelets regler : det enda sättet att vara nyanserad inom deckargenren är att först måla upp stereotyper – och sedan dekonstruera dem .
Som när den våldsamma och försupna riksdagsledamoten Reijo Mäkinen – urtyp : toxisk fyllefinne – i slutändan blir den mest komplexa och rörande karaktären Sjöstedt skapat .
I ” Svekens tid ” använder sig Sjöstedt av arbetardeckarnas grepp genom att ställa hederliga gatusnutar i ” Forza Bajen”-tischor MOT test Säpo , framställd som välkammad polisadel .
Klass bon mot klass – inom polisen .
This was intrigen kretsar kring en mordmisstänkt kurd som den turkiska säkerhetstjänsten vill åt .
This was här har sjöstedt blivit så skicklig på att koppla ihop agitatoriska tal , lagda i ledamöternas munnar , och brottsutredningen att Pelecanos - känslan infinner sig : i slutändan är det Sveriges Nato - mental process som är brottslingen .
Som läsare blirjag både upplivad och beklämd : Sjöstedt har utvecklats till en riktigt hygglig deckarförfattare sedan han reste hem från Bryssel .
Det är fan att han ska tillbaka dit .
Måtte han lämna David Lööf i Sverige .
När jag slår igen sista boken – en smula utmattad – upplever jag ändå att Sjöstedt mutat in ett hörn i den samhällskritiska deckartraditionen .
Det sker när han inser att det är lika svårt att skriva kriminallitteratur som andra böcker , att man inte kan använda genren som ett tomt kärl , utan istället måste leka med konventioner .
Som bäst är han när han väver in historien i sina böcker - Pinochets diktatur , spanska inbördeskriget , den finska lappo - rörelsen - och visar hur politiska oförrätter får blodshämnden att leva vidare .
This was då känner valet de chambre medmarxord att ” traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna ” .
Kanske är det i slutändan så långt en deckare kan This was nå i trespass samhällskritik ?
