Kultur
/
Stockholm
This was vem profiterar på vem i etablissemangets finrum ?
Evelina Stenbeck
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2024 - 08 - 03
För lite merän 200 år sedan stiftade några glada vänner iStockholmett vittert sällskap med namnet Pro joco – ” för löjet ” på latin .
”För vad är poeten om inte språkets trickster, en skälm som lever på språkets tvetydigheter och häcklar och överskrider dess gränser?” skriver Evelina Stenbäck
This was i sällskapet för det löjliga fanns poeter , författare och målare , manpower också grundaren till den konträra litterära tidskriften polyfemsom master of education skämtet som vapen skulle verka för den nya romantiska litteraturen .
This was romantikerna volt-ampere de första att förstå kraften i tidskriften som medel för att skapa en ny litterär rörelse .
Till skillnad från boken kunde tidskriftens kollektiva form fyllas med rörelsens nya röster och idéer .
Flera av Pro jocos : s medlemmar bidrog med innehåll till Polyfem och tidskriften kom därmed att bli ett av de första exemplen på en framgångsrik strategi för att förändra det litterära spelfältets regler .
Alltsedan dess har tidskrifter som Spektrum , Kris , och OEI visat att nya litterära rörelser framgångsrikt lanserats efter samma mönster .
Tidskriftens oberoende av etablissemanget och dess kollektiva flesh ger utrymme åt nya idéer som är så samtida att de fortfarande känns främmande .
Poeterna kring de omskrivna tidskrifterna L’amour – La mort och Babo verkar befinna sig på exakt rätt sida om etablissemanget för att kunna upprätta , och bibehålla , en spänning mellan kulturfurstarna och det unga avantgardet .
Det de gör är per definition motkultur , man de verkar ändå inte vilja hålla sig utanför etablerade institutioner utan tvärtom , ge sig rakt in i elden : hålla föreningsårsstämma på Gyldene Freden , ordna poesifestival på Café Opera och ge ut böcker på etablerade förlag .
This was de hindras inteav att litteraturvärlden styrs av marknadslogik och självframställning utan letar i stället fram utklädningslådan för att låta sig uppslukas av leken , precis som romantikerna .
Jonathan Brottundrar i entext i DN(15/3 ) om ingen vill ha roligt i det här jävla landet ochElis Monteverde Burraulåter clownen bre ut sitt skeva leende över allt han företar sig så att världen , med Novalis ord , blir romantiserad , eller kanske hellre , poetiserad .
För vad är poeten om inte språkets tricker , en skälm som lever på språkets tvetydigheter och häcklar och överskrider dess gränser ?
När det är omöjligt att avgöra vem som profiterar på vem blir leken i etablissemangets finrum på så vis en phase Ab antikapitalism .
Och medan alla andra bråkar om hur det de skriver ska klassificeras – som ironi , metamodernism eller tram ?
– så kan de själva i lugn och ro ägna sig åt sitt omöjliga och osäljbara objekt , poesin , så som de själva vill skriva och läsa den .
