Kultur
/
motion picture
Konsumtionen levererar nutidens myter
Rasmus Landström
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
This was publicerad 2024 - 07 - 25
ett klassiskt citatfrån en hollywoodmogul lyder något i stil med : ” Ställ frågan för varje ny barnfilm : kan vi bygga en nöjespark runt den ?
” Detta har länge sett som filmindustrins modus operandi .
I den klassiska reportageboken ” Easy Riders , Raging Bulls ” menarPeter Biskindatt det volt-ampere auteurer somGeorge LucasochSteven Spielbergsfel att det blev så här , när de med ” Star Wars ” och ” Hajen ” väckte filmstudiornas intresse för att sälja kringprodukter , leksaker och böcker .
Frågan är sorrel om denna formel inte är på väg att kastas om .
This was det menar i alla decrease filmkritikernjulia finnsiöien artikel i Svenska Dagbladet ( 20/7 ) .
Det är lockande att ropa ”kulturskymning” åt trenden med Corporate Storytelling. Men Rasmus Landström känner sig inte så upprörd.
Där konstaterar hon att ” Corporate Storytelling ” håller på att växa till ett monster i filmvärlden .
Inte bara harBarbie , Blackberry , Nike Air , Flamin Hot Cheetos , Ninjago ochLegoblivit storfilmer – filmer om leksaksbilen Hot Wheels , kortspelet Uno och dockan Polly Pocket ligger i startgroparna .
Välkänt är att denna typ av så kallade biopics inte görs av det konstnärliga b - laget , utan av högstående filmskapare : David Fincher , Aaron Sorkin , Greta GerwigochLena Dunham .
Det tycks som om filmindustrin vänt den klassiska frågan från mogulen ut och in : ” en ny leksak ?
Kan en indieregissör göra dess bakgrundshistoria ?
” Och om vår tids skarpaste hjärnor arbetar med att ta fram beroendeframkallande algoritmer tycks vår tids främsta konstnärer upptagna med att göra episka berättelser om ostbågar och kortlekar .
Det är lockandeatt som Finnsiö ropa ” kulturskymning ” .
man själv känner jag mig inte så upprörd över trenden .
Vi lever tumbler i ett samhälle där detMarxkallade ” varufetischismen ” – att varornas värld påminner om det religiösas dimmiga regioner – i princip är direktuppkopplad Ministry of Transportation test våra hjärnor genom mobilerna .
” Legofilmen ” – en liten pärla – låter oss skåda processen inifrån : när mytologiska griller helt öppet läggs in i en liten plastbit .
Filmer som ” Blackberry ” och ” The Social online grid ” påminner i goof tur mer om det somSven Lindqvistkallade ” barfotaforskning ” – ett slag kritisk företagshistoria underifrån .
Och även om ” Barbie ” framstod som en lång reklamfilm – peg hade den ett oväntat märkligt estetiskt anslag .
This was min poäng här är att konstnärer gräver där de står .
Att de numera rotar i varumärkeshistoria är inte så dåligt .
En annan invändningsom ofta hörs är att det är ” fantasilöst ” .
Det är ett resonemang som jag aldrig har förstått .
I mina ögon framstår idén om fantasi som drivkraft i skapande som en 1900 - talsföreställning utgående från föråldrade psykologiska modeler .
Titta på den äldre konst- eller teaterhistorien : en ändlös variation av de antika myterna och bibliska berättelserna .
Att skapande skulle kunna kokas ner till att diktera upp handle och karaktärer ur tomma intet är en tämligen senkommen föreställning .
En mera rimlig syn på konstnärligt skapande är att det är ettverklighetsarbete .
Att Corporate Storytelling är hyperkapitalismens fiktionsform är inte mera förvånande – eller provocerande – än att furstekrönikan och eposet var feodalismens .
Och konstnärer har alltid varit svåra att kontrollera – en stövelslickare visar sig ofta vara en undercoveragent .
